2011-09-13 / 14:55:29
Saknaden efter att ha en närhet är stor.
Men när man väl har den nära så tänker man nästan aldrig på det positiva.
Jag förstår inte varför man inte uppskattar varandra mer än vad man gör?!
Vi tänker på alla brister och nästan aldrig på det bra mellan varandra.
Tänk alla mysiga hemmakvällar i soffan, ska det bara läggas under mattan
för att ett gräl uppstått?!
Nej, jag måste lära mig att uppskatta mer, och ge tillbaka.
Jag vet inte om det är jag som är boven i dramat, men jag har börjat insett
vem/hur jag är.
Men skyll inte bara på dig själv. Även den andra har sina nedgångar och
tar ut den på den som minst förtjänar det.
Man blir arg för saker som har minsa betydelse, han kommer hem senare än
sagt, han är med sina vänner ist för mig, han pratar med sina tjejkompisar.
Varföööör alla dessa småpetande? Det irriterar mig, men det är tecken
på hur mycket man tycker om en peron.
Man ska innerst inne veta att man inte behöver kontrollera hela tiden, men
man vill ändå finnas där som en 'mamma' för att veta att man uppskattas.
Om man bara kunde vänta på den rätta uppskattningen och skita i resten,
vad mycket det skulle göra i ett förhållande.
Många personer säger 'vad ser du i den människan'...
Men det viktigaste av allt är väll ändå känslorna, har de missat att du
älskar honom?! Är det inte det som räknas?
Visst, de kanske bara 'ser' hans brister med tanke på att man slänger
ut sig det enda efter det andra när man är ovänner. Men ändå så betydet
de mysiga hemmakvällarna mer. Det som ingen annan ser!
När allting sedan tar slut så tycker man att personen va mitt livs störa
misstag, men jag har lärt mig:
När man slutar älska någon, slutar sakna och slutar att bry sig så ser man
allt så klart. När allting lagt sig så är det är en erfarenhet tills nästa gång
– uthållighet.
/perssonsofie
Kommentarer!
Saknaden efter att ha en närhet är stor.
Men när man väl har den nära så tänker man nästan aldrig på det positiva.
Jag förstår inte varför man inte uppskattar varandra mer än vad man gör?!
Vi tänker på alla brister och nästan aldrig på det bra mellan varandra.
Tänk alla mysiga hemmakvällar i soffan, ska det bara läggas under mattan
för att ett gräl uppstått?!
Nej, jag måste lära mig att uppskatta mer, och ge tillbaka.
Jag vet inte om det är jag som är boven i dramat, men jag har börjat insett
vem/hur jag är.
Men skyll inte bara på dig själv. Även den andra har sina nedgångar och
tar ut den på den som minst förtjänar det.
Man blir arg för saker som har minsa betydelse, han kommer hem senare än
sagt, han är med sina vänner ist för mig, han pratar med sina tjejkompisar.
Varföööör alla dessa småpetande? Det irriterar mig, men det är tecken
på hur mycket man tycker om en peron.
Man ska innerst inne veta att man inte behöver kontrollera hela tiden, men
man vill ändå finnas där som en 'mamma' för att veta att man uppskattas.
Om man bara kunde vänta på den rätta uppskattningen och skita i resten,
vad mycket det skulle göra i ett förhållande.
Många personer säger 'vad ser du i den människan'...
Men det viktigaste av allt är väll ändå känslorna, har de missat att du
älskar honom?! Är det inte det som räknas?
Visst, de kanske bara 'ser' hans brister med tanke på att man slänger
ut sig det enda efter det andra när man är ovänner. Men ändå så betydet
de mysiga hemmakvällarna mer. Det som ingen annan ser!
När allting sedan tar slut så tycker man att personen va mitt livs störa
misstag, men jag har lärt mig:
När man slutar älska någon, slutar sakna och slutar att bry sig så ser man
allt så klart. När allting lagt sig så är det är en erfarenhet tills nästa gång
– uthållighet.
