perssonsofie

Jag kan inte dela mig i tusen bitar, jag kan inte ge alla va de vill.
Jag räcker inte till..!
Skulle så gärna vela att orken finns där, men icke.
Har så mycket runtomkring mig, och jag lägger bara allt åt sidan.
Det kanske är det bästa? Men jag gör det inte frivilligt.
Min kropp orkar inte, min hjärna pallar inte.
Jag börjar bli rädd för mig själv.
Instängd i ett tomrum och ingen ser, det stora svarta framför mig.

Jag säger mer än vad jag lovar. Jag tror att jag klarar mer än vad
jag gör.
Men jag har blivit nerbruten för mycket för att kunna förstå och orka.

Ska försöka lämna det gamla bakom mig, för att klara av framtiden!